"As long as you play that game, girl, you're never gonna win"

Jag har kommit på det, och det i en formulering som jag aldrig trodde att jag skulle säga:
jag är som George W Bush.

Inför valet 2004 varnade en klok skribent i SvD för att Kerrys seger inte alls var så självklar i USA som den var bland oss européer. Det som för oss är väldigt atypiska ledaregenskaper — kaxigheten, nationalismen, tokkristendomen — är för amerikanen inte nackdelar.

Precis så fungerar jag, men i förhållandet till killar och tjejer. Det som funkar på tjejer — som min attityd, självsäkerhet och mitt stundtals väldigt ångvältslika raggande — fungerar inte alls på killar, som mer vill ha en nickedocka — oavsett vad de säger om "skönheten kommer från insidan" och "intelligens är sexigt".

Nu när jag tänker på det kanske jag inte alls är som Bush, jag kanske är som Le Pens motståndare, som alla fransoser i opinionsmätningarna säger att de ska rösta på, men sedan överger för den äckligt nationalistiske (blonda, puckade, low maintenanceiga) Le Pen.