"Kalla den änglamarken eller himlajorden om du vill"

"Charlottes Kalla bragd", "Kalla fakta", "¨Hon var Kallast av alla". Uppfinningsrikedomen i usla rubriker tar aldrig slut. Skidstjärnan själv måste vara galet less på ordvitseriet. Men jag anar en mer seriös rubriksättning nu när Charlotte Kalla har slagit igenom på riktigt. Tas hon på allvar eller har pappaskämtarna bara slut på inspiration?

Däremot läste jag en bra rubrik i Veckans affärer: "När slår blågult om till grönt?" apropå bristen på miljövänliga aktier.

ps. Lite får jag väl krypa till korset. "Kallabalik på Arlanda" var faktiskt rätt kul.

”Half of learning how to play is learning what not to play”

Kajsa Bergqvist lägger av. Hon har länge varit min favorit i svensk idrott och spontant blir jag nedslagen av att hon lägger av nu, när det bara är några månader kvar till OS i Peking och sista etappen i jakten på det där OS-guldet som saknas.

Å andra sidan: är Kajsa inte motiverad spelar det ingen roll hur mycket hon tränar. I synnerhet inte om Blanka Vlasic hoppar 2008 som hon gjorde 2007.

Kajsa Bergqvist gifte sig med Måns Herngren på nyårsafton och vill nu flytta hem till Sverige och ägna sig åt annat än höjdhopp. Civil karriär och barn är väl ingen högoddsare för 31-åringen.

Så det är väl bara att tacka.
Tack för en dramatisk sommar 2003, med 2,06 i ena tävlingen och 1,86 i nästa.
Tack för att jag hann se dig på riktigt, tyvärr i en medioker DN-galan då du i busväder vann på 1,95.
Tack för de sjuka lyckoscenerna från Arnstadt då du med ditt 2,08-hopp blev världens bästa inohushoppare genom tiderna.
Tack för det fantastiskt välförtjänta VM-guldet som blev en snygg revansch efter den avslitna hälsenan och OS-missen.
Tack för glädje och inspiration.

"Every one of you is fired"

Färjestad har rutin på att sparka tränare: först fick Leif Strömberg gå när Bo "Kulon" Lennartsson lämnade sitt uppdrag, sedan fick ersättaren Per-Erik Johansson flytta till Skellefteå trots att han räddat krissäsongen och fört FBK till SM-guld. I går var det Roger Melins tur.

Det kortsiktiga tänkandet präglar elithockeyn och -fotbollen i alltför stor utsträckning. Roger Melin och Leif Boork är båda skickliga ledare som gjort avtryck på de klubbar de jobbat för. Melin är känd för att med sitt lugna sätt få ut det bästa av spelarna, som under Brynäs guldår 1999 och de senaste årens etablering av Linköping bland topplagen. Boork är i andra änden av skalan, hetlevrad och kontroversiell, och har trots bristen på titlar aldrig varit rädd för att prova nya metoder och har på så vis fått anseende bland lag, fans och hockeytyckare.

Den i regel kloke Mats Wennerholm skriver om sparkade elitserietränare i sin krönika i dagens Sportbladet. Jag håller inte med honom om att det inte är synd om Roger Melin och Leif Boork.

Mats Wennerholm tar i sin text upp några tränare som det "inte gått någon nöd på" efter att de har fått lämna sina lag:
• Leif Strömberg – sparkad från Färjestad säsongen 2005-06 – är tillbaka i elitserien som tränare för Södertälje.
• Gunnar Persson, som fick lämna Linköping i fjol, är tränare i allsvenska Borås.
• Leif ”Osten” Bergström fick gå från Malmö och är nu förbundskapten för Österrike.
• Stephan ”Lillis” Lundh är förbundskapten för J18-landslaget.
Alla har alltså tagit ett rejält kliv ner på karriärsstegen, från topplag till bottenlag, ner en division, till en blåbärsnation eller till yngre spelare.
Märkligt att Mats Wennerholm blundar för det.

Sedan tror jag inte alls att en sparkad tränare gråter hela vägen till banken. Det är förnedrande att tvingas lämna sitt uppdrag, även om man har 140 000 kronor i månaden som tröstpris. Svennis berättade att hans tid som arbetslös efter att FA sparkat honom som Englands förbundskapten var den värsta i hans liv. Så tror jag att många i hans situation känner. Boork och Melin hade säkert hellre velat kämpa sig tillbaka till toppen med sina lag än att få all ledighet i världen.

"Life is a B-movie"

I dag släpps en intressant nyhet - den om vilka som ska spela huvudrollerna i filmatiseringen av Stieg Larssons Millennium-trilogi.

På förhand har det har snackats om Mikael Persbrandt och Tuva Novotny. Novotny kan jag köpa - om filmteamet lyckas skapa en missanpassad 24-åring ur hennes docksöta uppenbarelse. Persbrandt, däremot, skulle vara århundradets felcastning. Han är ju en buffel, en hårding - Mikael Blomqvist en mes, en motvillig hjälte, en sån som får tjejer utan att folk förstår varför. Michael Nyqvist och Jonas Karlsson är också alltid aktuella för alla huvudroller, men de är precis som Persbrandt totalt uttjatade. Vi behöver nya ansikten i de här rollerna.

(Shit. Persbrandt tvärslutar på Dramaten. För att spela in tre Millennium-filmer? Yikes.)

I dag läste jag däremot en mycket lovande nyhet: Noomi Rapace är klar för filmerna. Om hon ska spela Lisbeth Salander är det bara att säga "Grattis Sverige". Hon kan spela hård, snygg och knäpp nog för att bli en perfekt hacker/researcher med hämnd i sinnet, det vet alla som har sett henne som Cosmogirl i "Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika" på Dramaten.

Jag önskar att jag hade ett bra namn för den manliga huvudrollen. Det har jag inte. Det skulle vara grymt med en teaterskådis, som Sven Ahlström, eller något nytt ansikte, som Sverrir Gudnason i "Upp till kamp".

Det handlar om fingertoppskänsla och trovärdighet. Den svenska publiken behöver inga rattfyllon, playboypinglor och löpsedelstyper för att hitta till biograferna när Millennium-filmerna går upp. Stieg Larsson har, milt uttryckt, bäddat för succé.

"Till havs, till havs"

Varför ska det vara så svårt att ta sig över Atlanten utan att flyga?

Det går att åka som passagerare på fraktskepp, men det kostar över tusen pund. Herregud, då flyger jag hellre i första klass.

Det vore kul att göra en Anna-Karin, och segla sig över till Västindien, men det är svårt att hitta en båt som tar med landkrarbbor ombord.

Men det måste finnas något ekologiskt (och ekonomiskt) hållbart sätt att ta sig till Nordamerika.

Tips mottages tacksamt.

"Give the big oil companies the finger finally"

SJ:s vd Jan Forsberg intervjuas i senaste numret av Kupé. Uppslaget formligen kryllar av ordvitsar: "Tufft jobb att vara SJ:s lok", "SJ:s 150 år långa resa", "Det går som på räls", "Som lok för destination framtiden", "För fem år sedan klev han på tåget för att styra det mot framtiden" – och nu har vi bara kommit till första meningen efter ingressen.

Om vi bortser från det överdrivna ordvitseriet – och det krävs en del för att trötta ut mig på den punkten – är det en intressant text Annika Jankell har skrivit. Eller rättare sagt: Jan Forsberg verkar vara rätt människa på rätt plats. SJ har verkligen ryckt upp sig sedan han tog över. Servicen är bättre, fikapriserna ombord med humana, tågen fräschare, ekonomin balanserad. Jag tror också att han har vett att slå mynt av den nya miljömedvetenheten och profilera tåget ännu mer som det gröna alternativ det är. Chartertågen är bara en – men ack så genial – del i det hela.

Jag är i stort sett nöjd med tågresandet för egen del, men det finns en del kvar att göra:
• En storsatsning från politiskt håll. Hur mycket SJ än vill kan företaget inte självt bestämma om nya spår och sträckningar. Botniabanan (vem säger att folk inte ska kunna välja tåget bara för att de bor i Norrland?) och Citybanan för pendeltågen genom Stockholm är en bra början, men det måste komma mer. Infrastruktursatsningar på (ännu snabbare) snabbspår till Malmö och dubbelspår för X2000 på sträckan Stockholm–Sundsvall. För problemet med X2000 är inte att tågen är för långsamma, utan att deras maxhastighet mycket sällan utnyttjas på svensk räls.
• Ett enklare biljett- och bokningssystem. Färre prisklasser, sistaminuten-biljetter för fler än kids och pensionärer och biljettlöst resande för alla (som vill). Sedan vore det fint om SJ:s webbplats var smartare: i färre steg och med platsval á la biograf.
• Ännu hårdare profilering som det enda vettiga miljö- och tidsmässiga alternativet på många sträckor i Sverige. Det är läge att gång på gång lyfta fram utsläppen med bil/flyg kontra utsläppen med tåg, tiden med bil/flyg kontra tiden med tåg. SJ måste utnyttja miljömedvetenheten medan den är inne. Snart är det en annan fråga som medierna lyfter fram.

"Can you save me?"

För två veckor sedan var jag och Erika på Astoria i Sicka – för andra gången på en vecka. Senast var det Harry Potter, nu Jack Sparrow. Att jag skulle komma att lägga så mycket biopengar på action med äventyrstwist ... Det hade förvisso en del med presentkort som måste lösas in att göra, men ändå.

Anyway.
Sveriges näst största biografkedja har begärts i konkurs. Företagets småstadsbiograferna är redan stängda, flera av Stockholmssalongerna är sommarstängda men kommer förmodligen inte att öppna igen, Biopalatset har redan gått över i SF:s ägo.

Det råder en tämligen övergiven stämning ute i Sickla, precis (skulle jag tro) som på de flesta Astoriabiografer. En öde foajé, uppgiven personal. Erika och jag fick dela på den sista tepåsen eftersom de inte köpt in fler – "vi ska ju ändå stänga". Tämligen dystert.

Men ännu mer dystert är att SF i princip kommer att ha monopol på svensk film. I går meddelades det att – till hälften SF-ägda – Svenska Bio köper sju av Astorias biografer. SF tar i och med köpet kontroll över 80 procent av den svenska biografmarknaden.

Men det här behöver inte bli döden för smalare film och medelålders bioglädje.
När Sandrews (som sedan blev Astoria) stängde sin biograf i Sundsvall gjorde SF:s biograf i stan en medveten satsning på så kallad kvalitetsfilm. Det gjorde att Sundsvallsborna inte blev helt strandsatta, utan kunde fortsätta se Emir Kusturicas, Agnès Jaouis och Todd Solondzs filmer. På rak arm kan jag inte säga om fler började besöka Sundsvalls Filmstudios visningar, men det är inte omöjligt.

När allt mer av underhållningsbranchen handlar om att kortsiktigt tillfredsställa de stora massorna med action, dålig slapstick och spekulativa dramer kommer det förr eller senare en motreaktion. Folkets bio har lagt ett bud på Stockholms finaste biograf, Victoria – det är bara att hoppas att de lyckas förvalta Söderpärlans rykte som finbio. Jag tror att folk som inte är fjorton och har mobilen på under filmen kommer att söka sig bort från SF och de stora salongerna. Det kan hända att det här blir räddningen för Zita, Kvartersbion, Sture och Cinemateket.

Därmed inte sagt att min nästa bioupplevelse inte blir "Shrek 3". Och att min senaste inte är "Simpsons – the movie".

"It's a sad, sad situation"

"Jag tycker att det skulle vara ett fantastiskt experiment att stänga ner hela internet i fem år och se vilken konst som produceras under den tiden. Under det tidiga 70-talet kom det minst tio skivor varje vecka som var fantastiska. I dag har man tur om man hittar tio om året", säger Elton John till The Sun.

Den självutnämnde teknofoben Elton John vill släcka internet. Det är en helt galen och omöjlig idé – men det ligger en god tanke bakom. Elton tror att folk skulle skapa bättre (konst och) musik om de inte satt klistrade vid sina datorer dagarna i ända.

"Vi talar om saker som kommer förändra världen och hur människor lyssnar på musik och det kommer inte hända om folk sitter och bloggar på nätet."

Jag tror att han har alldeles rätt. Om jag inte hade en dator skulle jag skriva mer, läsa mer, skapa mer, vara mer politiskt aktiv, göra mer musik och fler körarrangemang.

Å andra sidan är internet också inspiration, en informationskälla, ett sätt att elda under sin vrede. Men det används alltför sällan på det viset. Det är mer av förströelse, skitsnackskanal och soffa för kamraterna.

"I got everything I want – and still I want more"

Jag behöver en ny iPod. Med all ny musik i min dator är det ett bättre alternativ än att börja slänga gammal musik. Men iPodarna är inte så överdrivet användarvänliga. Kanske det är läge att invänta nästa generation? Eller rentav iPhone? Men den har bara 8 GB hårddiskutrymme, så det löser inte mina problem. Dessutom har jag redan en telefon som jag vant mig vid och trivs med. Jag skulle nog fundera ett bra tag innan jag köpte en iPhone. Och kanske vänta in andra generationen. Spanade in Mac OS Leopard nyss. Det verkar jäkligt snyggt och smart. Precis som jag vill att ett operativsystem ska fungera. Det är bara att hoppas att det går att påverka och ställa in det mycket – att jag får bestämma i stället för att Apple har bestämt i förväg.

Det är inte allt prylsuktande jag ägnar mig åt. Jag dreglar även efter A0-skrivare, som kan printa i affischstorlek (upp till 112x84 cm). Det är coolt med stora saker. I told you I would make a good american.

"With no place in 2 000 miles to buy beer"

Att läsa andra författare efter att ha läst Jeanette Winterson är som att dicka Yellow label när man en gång har druckit Earl Grey. Som att äta på McDonalds när man en gång har ätit på Mildreds. Som att dricka hembränt när man en gång har avnjutit årgångswhiskey.

Men det går inte att sluta för det.
Alkoholisten kan inte hålla sig borta.

"Where does your heart grow?"

Jag har aldrig brytt mig det minsta om naturen. Fnyser åt folk som påtar i trädgården, har aldrig öppnat "Flora och fauna" som jag fick i konfirmationspresent, får spontan lust att kaskadkräkas när någon säger Linné. Men nu har ett smärre mirakel skett.

Av rent medlidande med mina krukväxter, som jag skulle vara borta ifrån i två veckor, satte jag dem i vatten i diskhon när jag åkte. (Det här skulle kunna ha blivit historien om proppen som inte gick att få bort efter två veckors fastgosande, men det är det inte.) Och när jag kom hem mådde mina blommor (som inte alls är blommor utan någon sorts bladväxter — Ikea-medarbetaren som hjälpte mig att välja kallade dem killblommor) bättre än någonsin. Massor av nya blad, med friskare färg än någonsin. Och jag märkte att jag tyckte om det. Att se dem må så mycket bättre av väldigt små förbättringar (jämnare vattentillförsel, inget direkt solsken).

När jag berättade historien för mitt ex skrattade hon och sade att det bara var för att jag till slut fick ha makt över liv och död. Jag vet inte hur mycket sanning som ligger i det. Men helt plötsligt finns det Bodil Malmsten-potential i mig.

"As long as you play that game, girl, you're never gonna win"

Jag har kommit på det, och det i en formulering som jag aldrig trodde att jag skulle säga:
jag är som George W Bush.

Inför valet 2004 varnade en klok skribent i SvD för att Kerrys seger inte alls var så självklar i USA som den var bland oss européer. Det som för oss är väldigt atypiska ledaregenskaper — kaxigheten, nationalismen, tokkristendomen — är för amerikanen inte nackdelar.

Precis så fungerar jag, men i förhållandet till killar och tjejer. Det som funkar på tjejer — som min attityd, självsäkerhet och mitt stundtals väldigt ångvältslika raggande — fungerar inte alls på killar, som mer vill ha en nickedocka — oavsett vad de säger om "skönheten kommer från insidan" och "intelligens är sexigt".

Nu när jag tänker på det kanske jag inte alls är som Bush, jag kanske är som Le Pens motståndare, som alla fransoser i opinionsmätningarna säger att de ska rösta på, men sedan överger för den äckligt nationalistiske (blonda, puckade, low maintenanceiga) Le Pen.

"Man har väl rätt att ändra sig?"

Jag blir vansinnig. Kalla mig råvänster, men jag är helt övertygad om att livet var lite dyrare men mycket enklare när det var monopol på fler saker i det här landet. "Jag behöver telefon – okej, jag ringer Televerket." Nu finns det så sjukt många leverantörer att det helt enkelt inte går att välja.

I höstas, när jag flyttade till Abrahamsberg, hade jag så svårt att bestämma mig för vilket företag som skulle leverera bredband att det inte blev beställt. Nu har jag piratat på grannarnas nät i nio månader och är minst sagt less på att behöva möblera mitt rum efter den plats där datorn kan ta emot den bästa signalen.

Men samtidigt: när jag ska välja bredband är det för många faktorer som spelar in: månadskostnad, bindningstid, ADSL eller bredband på riktigt, fast eller mobilt bredband, köpa modem eller hyra. Och nej, jag vill inte binda mig i 12, 18 eller 24 månader eftersom jag knappt har en aning om var jag bor om tre. Men måste modem och startavgift kosta bortåt 2 000 pix bara för det? Jag skulle köpa mobilt bredband om det inte kom till en fånig kostnad om 5 kronor per MB efter tre månader. Det är ett ComHem-hus jag ska flytta till och det skulle vara helt logiskt att skaffa deras bredband i väggen — om de bara hade vett att skicka med ett trådlöst modem och inte sladdvarianten. Herregud. Och det stora problemet är att jag, hur jag än väljer, kommer att känna mig lurad. Lite som att shoppa på marknaden i Marrakesh. Du kan få med dig en riktigt bra vara, men är ändå övertygad om att den kunde ha blivit billigare/klarare i färgerna/mjukare i tyget hos nästa försäljare.

"Light up your face with gladness"

I dag, när jag till slut tog mig ut ur lägenheten och in mot stan, så sken världen verkligen. Små detaljer fick mig att skratta, människor gjorde oväntade saker, skyltar förmedlade märkliga budskap. Får se om jag kan hitta den där känslan i morgon igen.

Och mitt bland alla dessa tankar: en visshet om att det skulle vara rätt att engagera sig i Vänsterpartiet. Få mer verklighet i samhällssynen, mer miljöfokus, mer snack om arbete i arbetarklassens parti. Men jag är å andra sidan inte Jesus.

Roligt att det är klockan tre på morgonen, och inte på eftermiddagen, som jag tänker logiskt.

"Night ride home"

Morgontidningarna har kommit innan jag går från jobbet.
Det är en märklig känsla att åka taxi hem klockan fyra på morgonen,
när alla fönster är svarta.
De som jobbar dagtid märker det kanske inte,
men nätterna har en skala,
där den här tiden är den absolut mörkaste.
Allt är tyst, lugnt och tryggt.
Jag lägger själv SvD på hallmattan när jag kommer hem.

"Give back the night its distant whistle"

... och givetvis blev Fritidsresors tågsatsning en hit. Resorna såldes slut på några få timmar. The train will reign!

"Shoo away the swarm of commuter planes and find that train ticket we lost"

Läste i en kortis i DN i morse att Fritidsresor satsar på tågcharter, i första hand till alperna men så småningom även till Kroatien.
Fritidsresors informationschef Lottie Knutsson, allas vår hjältinna från tsunamitiden, pratar om miljövänlighet. Och det är en mycket bra början. Fritidsresor har många kunder och gott anseende – och i dessa växthuseffekttider måste någon våga gå före och satsa på tågen.

Det här är något jag har efterlyst.
Och nu tycker jag att det låter hur bra som helst.

ps. För den som vill bli än mer övertygad om tågens förträfflighet, och dessutom höra teorin om att med fler av dem hade 3 000 människor behållit livet 11/9 2001: ladda hem "Self evident" med Ani diFranco. ds.

"The media is not fooling me"

Ett brassegäng som inte ens går för halvfart. Ronal-jävla-dinho i levande livet! Och han utmanar ingen, springer inte, släpper ifrån sig bollen så fort han får den. Jag hade biljett genom jobbet, men lider verkligen med dem som hade köpt biljetter för 350 pix. Betydelselösa landskamper iscensatta enbart för tv-rättigheterna och de pengar de medför – nej tack!

"Dream on"

Idag har jag några favoriter:
Andrew Birds galne Dr Stringz. Inte representativ för Birds musik men väl för hans galenskap.
Dream On med Ola Salo och Robyn
– galet bra. Hur svängigt som helst.

Nu börjar det sjuka in hur jävla fantastisk Andrew Bird var igår och är.
Ett bra substitut för en mammaledig Ani diFranco.

Trött rygg. Ska det tolkas som ett tecken när jag letar efter Axelssons massörsutbildning och hamnar på Axelssons begravningsbyrå? Hope not.

"A nervous tic motion of the head to the left"

Chicagosonen Andrew Bird höll i kväll konsert i stan. Han gick på knock och hade mig efter ett par takter i första låten, "A nervous tic motion of the head to the left". Slagverkaren Martin Doshs trumkagge borrar sig igenom mitt bröst och öppnar mitt hjärta för Birds sväng. Och kvällen fortsatte med samplingar, fiolplock, snygga ackord på gitarren och rockiga poser då och då, mellan huvudskakningarna.

Den klassiskt skolade violinisten Andrew Bird är galet musikalisk och hoppar mellan fiol och gitarr helt obehindrat. Dessutom har han en otroligt bra sångröst, vilket förvånade och imponerade på mig. Det är inte alla artister som är bättre lajv än på skiva, men Birds energi och förnyelseförmåga gjorde att spelningen lyfter låtarna. Han sjunger melodierna på andra sätt, han lägger till och drar ifrån låtbitar, han skalar av det neworleanska soundet där melodin ändå är bra nog för att nå fram.

Mina konsertbesök med skakiga knän som följd kan räknas på ena handens fingrar. Det här var ett av dem. Nästa gång Andrew Bird spelar i Stockholm kan det mycket väl vara på en större scen än Kägelbanan.

"Girlfriend in a coma"

Har just läst ut "Girlfriend in a coma", som precis som Göteborgstrippen triggar saker i mig. Utmanar till mod, väcker längtan och pirr.

"Andas in och börja om"

Jag aggropromenerade bort ett uns av min Timrå-bitterhet, till de tröstande tonerna av Fläskkvartetten/Freddie Wadling/Nina Persson. Inte dumt. Bromma by night är fint, när barnfamiljerna krupit in i sina kokonger och gatorna ligger öde.

"Bitter? No, I just love to complain"

Det är mycket som inspirerar nuförtiden. Efter trippen till Göteborg och umgänget med Simon, Lisa, Fara och Hamanawikman, vårvädret samt den fantastiska intervjun med Ola Salo i King känner jag att världen ligger öppen för mig. Jag har så många talanger och möjligheter, det handlar bara om att jag ska våga, om att jag ska utmana mig själv. Den senaste tiden har det resulterat i en schlagerlåt och ett körarrangemang. Inte illa pinkat.

Första dagen på Sportmagasinet är avklarad. Tempot är lägre än under utbildningsdagarna och lägre än i nyhetsredigeringssvängen, men det är också långt till lämning. Jag lär få revidera min tempouppfattning om två veckor.

Har suttit ner en hel vecka, först framför datorn på jobbet, sedan framför datorn hemma. Jag sover på sidan också, så att kroppen tynger ner axeln. Inte konstigt att jag är i behov av knådning.

Reflektion kolon: jag borde blogga oftare och i mindre portioner, så att allt inte kommer på en och samma gång. Men varje dag den här veckan har jag tänkt "ikväll ska jag blogga" och sedan bara inte orkat när jag kommit hem. Vimmelkantig är mitt mellannamn.

Mona Sahlin blev igår sossarnas första kvinnliga partiedare. Bra för partiet – och en upprättelse för Mona efter petningen till Perssons förmån. Så vänster som jag är så håller jag ändå med om att sossarnas fokus hamnat fel. Klart som fan att vi ska få fram jobb först och främst – och bråka om ersättningsnivåer för a-kassan i andra hand. S måste bli mer verklighetsanknutet. Det tror jag att Mona, högerfalang eller inte, kan uppnå. Hon kan mycket väl bli "världens mest jämställda lands" första kvinnliga statsminister 2010.

För övrigt är Timrå utslaget ur hockeyslutspelet – i sudden death. Mitt höga blodtryck och skakiga hjärta får därmed ofrivilligt sommarlov. Det är bara att önska Modo lycka till mot lagen söderifrån.

Jag tröstar mig med familjen Fisher.

"Just a mortal with potential of a superman"

Okej, en schlagersammanfattning, i backspegeln, med låtarna repeterade i iPoden i två veckor:

• Rätt låt vann. Ola Salo är en överlägsen sångare, låtskrivare och scenperson. Jag är lika imponerad av honom som alltid. I denna tid av personkult borde The Ark ha en god chans på Eurovisionstiteln. Och det är snyggt om kaxighet vinner. Just i den här fallet, i alla fall.

• Balladerna är tillbaka på bred front. Kan det vara så att balladidealet har tagit steget bort från nittiotalets fjanterier ("Se på mig", "I morgon är en annan dag") bleknar till förmån för det aningen mer pampiga åttiotalsstuket? Nu säger jag inte att dagens brudar spöar "Stad i ljus", men Sonja Aldén och Sarah Dawn Finer gjorde intryck på mig. Låtarna är riktigt bra, fläskiga ballader och Brommaskogarna har fått en släng av både "För att du finns" och "I remember love" under mina promenader på sistone. Radion, inte minst Lugna favoriter, lär spela båda ofta. Med rätta.

• Poppojkarna. Sebastian, Måns och Andreas Johnson slogs i viss mån om samma röster – heteroflickornas. Måns eurodiscotjafs avfärdar jag bestämt. Det är verkligen inte min kopp te, plastpojkar med plastlåtar. Peter Kvints låtar, däremot är jag rätt svag för. Förra årets "Sing for me" var stor favorit och borde piskat Carolas hallelujarumpa. Jag tyckte spontant att Sebastian levererade bäst. Jag är i och för sig rätt lättimpad när Idolfolk faktiskt kan sjunga och levererar på scen. "When the night comes falling" har dock en snygg vers (Kvints signum, lyssna bara på "Sing for me") och en refräng som sätter sig. Jag blir inte riktigt klok på "A little bit of love". Johnson är en riktigt bra artist, trygg i röst och framförande. Men låten är galet stulen och dessutom inte hälften så bra som förra årets. Om man ändå ska stjäla kan man väl stjäla från något ännu mer hittigt? Båda dessa låtar har ett litet problem: de är inte så schlagriga. Om Kvint fick in lite med melodifestival i sin retropop tror jag att vinstchanserna skulle öka dramatiskt.

• Föredettingarna. I min Qruiserdagbok skrev jag, efter första deltävlingen, att det var deprimerande att Anna Book och Tommy Nilsson inte bara vann, utan faktiskt var bäst i startfält ett. "Kidsen kan inte sjunga och har urusla låtar", skrev jag. Och det stämde då. Till finalen hade kidsen ryckt upp sig betydligt och sopade mattan med åttiotalsstjärnorna. Tack och lov.

• Felröstningarna. Kalla mig homopartisk, men jag tycker att Andreas Lundstedts dansanta "Move" borde ha slagit fler än två låtar i Book&Nilsson-tävlingen. Låten var i och för sig bara 500 röster ifrån Andersson&Gibsons plats i omgång två, men svenska folket, Elin Lantos falsksång och Britney-wannabeing? Samba sambero? Uno&Irmas tråkpop? Och After darks "(Åh) när ni tar saken i egna händer" är faktiskt en jävligt rolig låt. Snyggt hopvävt, med Bildoktorn, hemmafixarna och Frääääscht-Tina. Och alla dessa snygga ordvitseripassningar på Do it yourself-tema är mycket roliga. "Åh, när ni släpper lös er fantasi är det inget att skämas för, grannen gör nog likadant" – stiligt. Folk som blir upprörda borde ominstallera humordisken. Och Sebastian kunde ha fått några röster till, tycker jag. I och för sig är det ett sundhetstecken att Idol- och Let's dance-folkets upparbetade telefonröstningspublik inte lyckades knäcka The Ark. Rättvisa!

"Back, back, back"

I dag har jag bestämt mig för att återuppta bloggandet. Det behöver inte vara så märkligt och stort varenda gång något ska publiceras. Med en bra mobiltjänst ska jag dessutom kunna blogga från tunnelbanan, där de goda idéerna oftast dyker upp.

Apropå bra tjänster har jag haft en dag av upptäckter på Versiontracker. Fynden inkluderar två menu bar-program, ett som håller koll på eventuella nya mejl på Gmail och ett som matar ut valfri enhet ur datorn utan att jag behöver gå via Finder. Dagens kap är nog ändå SizzlingKeys, som gör att jag kan byta låt, se låtinformation eller pausa iTunes utan att behöva tabba dit först. Jag har längtat efter ett sånt program. Kortkommandon är bland det bästa jag vet. Och folk som skriver små och smarta program för Mac OS X är mina hjältar.

Och jag förstår vad du tänker: "Vad är det för mening med att återuppta bloggandet om inläggen ska vara så här?". Det finns två svar på det; 1. Det här är sånt som jag skulle vilja läsa en blogg om - smidiga lösningar för en allt mer datoriserad vardag. 2. Nästa gång bloggar jag om Ola Salo.

Judehat – bara en del av problemet

25 procent av svenskarna kan inte tänka sig en judisk statsminister i Sverige.
     Det är ett symtom på vårt samhälles sjuka.
Många svenska arbetsgivare anställer inte muslimer. Och då snackar vi generellt, inte bara på toppjobb i Rosenbad. Jag tror att den som heter Mahmud blir utsatt för mer diskriminering än den som heter Jakob.

15 procent av de som svarat på Forum för levande historias undersökning tycker att judarna har för stort inflytande i världen idag. Konspirationsteorier om judarnas inflytande i politiken och världsekonomin finns det gott om.
     Det är ett symtom på vårt samhälles sjuka.
När våra makthavare tar ett beslut som förbättrar villkoren för landets homosexuella tar de konservativa, de högerextrema och de bokstavstroende till ordet "homosexlobbyn", som om RFSL hade makt och budget på oljebolagsnivå.
     Många hatbrott som begås i Sverige riktas mot homosexuella. Ändå snackas det om yttrandefrihet när Åke Green kallar bögar för cancersvulster, ändå frias han från hetsåtalet, ändå får fyra nynazister i Söderhamn ostraffat sprida antihomo-propaganda på en gymnasieskola.

5 procent av de tillfrågade i undersökningen uttrycker "en stark och konsekvent antisemitisk inställning".
     Det är ett symtom på vårt samhälles sjuka.
Kvinnor i ”världens mest jämställda land" får sämre jobb med lägre lön, sköter hemmet och barnen i mycket större utsträckning än sina män, blir våldtagna på väg hem från krogen, får diagnosen "stressymtom" när den borde vara "hjärtattack".
     Det kallar jag en stark och konsekvent kvinnofientlig inställning.

Symtomet är att ett antal svenskar uttrycker fördomsfulla åsikter i en undersökning. Sjukdomen är att samhället är fullt av inbyggd, strukturellt förtryck som ger fördelar till vita, heterosexuella män.
     Diskrimineringsombudsmannen, Homo och Jämo är en bra början, men regering, riksdag, myndigheter och rättsväsende måste visa att de menar allvar med allt snack om att utplåna orättvisorna i samhället.
     
När Mahmud får ett av de hundra jobb han söker, när de som hetsar mot homosexuella fälls, när kvinnor behandlas likadant som män och betalas lika mycket i lön – då har vi kommit någonvart med jämlikheten.

Definiera ironi

... att skriva en krönika om hög fart och bristen på poliskontroller.
... att dagen efter se en fartkontroll för första gången på två år.
... att ännu nästa dag köra för fort, hamna i en trasslig situation och köra i diket.

Bartlet och Bosse

Vita Husets tredje säsong:

Valrörelsen inför president Bartlets eventuella omval är igång och huvudmotståndaren på den republikanska sidan, Robert Ritchie, matchar inte på långa vägar den sittande presidenten i intellekt, meriter eller latinkunnande. Vita husets talskrivare/ communications director Toby Ziegler har upprört diskuterat med presidenten om dennes image kontra motståndarens. Toby tycker att Bartlet borde våga vara en bildad man inför väljarna, att han borde lyfta frågorna till ett högre plan och visa att landet redan har den bäste president de kan få. "Make this election about smart. And not. Make it about engaged. And not. Qualified and not. Make it about heavyweight. You're a heavyweight."

I ett av vita husets rum håller president Bartlet intervjuer på löpande band. När en intervju avslutas och kameran stängs av försöker journalisten få honom att säga mer om sin motståndare, men Bartlet förstår vad hon fiskar efter och visar henne ut. När nästa journalist sedan i en reklampaus på samma sätt försöker få Bartlet att prata om Ritchie tänker han en stund innan han säger "I don't know, we may be talking about a .22-caliber mind in a .357-Magnum world". När journalisten ler och inte frågar mer tittar Toby menande på den gröna lampan på kameran. Bandet har rullat. Bartlets uttalande har spelats in.
Klantigt, tycker vi. Genialt, tycker Bartlet själv.
Det är klart att presidentens stab går ut och beklagar dennes uttalande, "The president didn't realize the camera was hot and said something he shouldn't have, as we all do from time to time". I korridoren snackar presidentens folk om att det Bartlet sagt utgör en typisk Washington-skandal, där det som upprör är att politikern i fråga sagt sanningen för en gångs skull.

I den debatt som följer presidentens uttalande handlar en hel del om kandidaternas intelligens. Precis som Bartlet tänkt börjar journalisterna bland annat försöka få tag på deras betyg från college. Bartlet har inte bara goda betyg, han har också varit professor och undervisat på universitetet. Bartlet framstår i varlörelsen som både påläst, karismatisk och jordnära och vinner valet.

Så, Bosse Ringholm, hade du samma luriga baktankar som den fiktive presidenten?
Det svenska folket verkar hålla med dig i sak. Var det en opinionsbildande, medveten plump?
Är målet att styra bort debatten från arbetslösheten, där det borgerliga blocket har tydliga och populära idéer, till trygghetsfrågan, där en socialistisk politik kan vinna mark och mandat?
Innan någon annan än borgarna kan vinna politiska poäng på det här måste en sak dock utredas:
vems är ansvaret för att det ser ur som det gör?
Beror polismaktens långsamhet och brist på ingripanden på enskilda polisers slöhet eller på organisationens ledning och rikets lagstiftning?