"Where does your heart grow?"

Jag har aldrig brytt mig det minsta om naturen. Fnyser åt folk som påtar i trädgården, har aldrig öppnat "Flora och fauna" som jag fick i konfirmationspresent, får spontan lust att kaskadkräkas när någon säger Linné. Men nu har ett smärre mirakel skett.

Av rent medlidande med mina krukväxter, som jag skulle vara borta ifrån i två veckor, satte jag dem i vatten i diskhon när jag åkte. (Det här skulle kunna ha blivit historien om proppen som inte gick att få bort efter två veckors fastgosande, men det är det inte.) Och när jag kom hem mådde mina blommor (som inte alls är blommor utan någon sorts bladväxter — Ikea-medarbetaren som hjälpte mig att välja kallade dem killblommor) bättre än någonsin. Massor av nya blad, med friskare färg än någonsin. Och jag märkte att jag tyckte om det. Att se dem må så mycket bättre av väldigt små förbättringar (jämnare vattentillförsel, inget direkt solsken).

När jag berättade historien för mitt ex skrattade hon och sade att det bara var för att jag till slut fick ha makt över liv och död. Jag vet inte hur mycket sanning som ligger i det. Men helt plötsligt finns det Bodil Malmsten-potential i mig.