"Shoo away the swarm of commuter planes and find that train ticket we lost"

Läste i en kortis i DN i morse att Fritidsresor satsar på tågcharter, i första hand till alperna men så småningom även till Kroatien.
Fritidsresors informationschef Lottie Knutsson, allas vår hjältinna från tsunamitiden, pratar om miljövänlighet. Och det är en mycket bra början. Fritidsresor har många kunder och gott anseende – och i dessa växthuseffekttider måste någon våga gå före och satsa på tågen.

Det här är något jag har efterlyst.
Och nu tycker jag att det låter hur bra som helst.

ps. För den som vill bli än mer övertygad om tågens förträfflighet, och dessutom höra teorin om att med fler av dem hade 3 000 människor behållit livet 11/9 2001: ladda hem "Self evident" med Ani diFranco. ds.

"The media is not fooling me"

Ett brassegäng som inte ens går för halvfart. Ronal-jävla-dinho i levande livet! Och han utmanar ingen, springer inte, släpper ifrån sig bollen så fort han får den. Jag hade biljett genom jobbet, men lider verkligen med dem som hade köpt biljetter för 350 pix. Betydelselösa landskamper iscensatta enbart för tv-rättigheterna och de pengar de medför – nej tack!

"Dream on"

Idag har jag några favoriter:
Andrew Birds galne Dr Stringz. Inte representativ för Birds musik men väl för hans galenskap.
Dream On med Ola Salo och Robyn
– galet bra. Hur svängigt som helst.

Nu börjar det sjuka in hur jävla fantastisk Andrew Bird var igår och är.
Ett bra substitut för en mammaledig Ani diFranco.

Trött rygg. Ska det tolkas som ett tecken när jag letar efter Axelssons massörsutbildning och hamnar på Axelssons begravningsbyrå? Hope not.

"A nervous tic motion of the head to the left"

Chicagosonen Andrew Bird höll i kväll konsert i stan. Han gick på knock och hade mig efter ett par takter i första låten, "A nervous tic motion of the head to the left". Slagverkaren Martin Doshs trumkagge borrar sig igenom mitt bröst och öppnar mitt hjärta för Birds sväng. Och kvällen fortsatte med samplingar, fiolplock, snygga ackord på gitarren och rockiga poser då och då, mellan huvudskakningarna.

Den klassiskt skolade violinisten Andrew Bird är galet musikalisk och hoppar mellan fiol och gitarr helt obehindrat. Dessutom har han en otroligt bra sångröst, vilket förvånade och imponerade på mig. Det är inte alla artister som är bättre lajv än på skiva, men Birds energi och förnyelseförmåga gjorde att spelningen lyfter låtarna. Han sjunger melodierna på andra sätt, han lägger till och drar ifrån låtbitar, han skalar av det neworleanska soundet där melodin ändå är bra nog för att nå fram.

Mina konsertbesök med skakiga knän som följd kan räknas på ena handens fingrar. Det här var ett av dem. Nästa gång Andrew Bird spelar i Stockholm kan det mycket väl vara på en större scen än Kägelbanan.

"Girlfriend in a coma"

Har just läst ut "Girlfriend in a coma", som precis som Göteborgstrippen triggar saker i mig. Utmanar till mod, väcker längtan och pirr.

"Andas in och börja om"

Jag aggropromenerade bort ett uns av min Timrå-bitterhet, till de tröstande tonerna av Fläskkvartetten/Freddie Wadling/Nina Persson. Inte dumt. Bromma by night är fint, när barnfamiljerna krupit in i sina kokonger och gatorna ligger öde.

"Bitter? No, I just love to complain"

Det är mycket som inspirerar nuförtiden. Efter trippen till Göteborg och umgänget med Simon, Lisa, Fara och Hamanawikman, vårvädret samt den fantastiska intervjun med Ola Salo i King känner jag att världen ligger öppen för mig. Jag har så många talanger och möjligheter, det handlar bara om att jag ska våga, om att jag ska utmana mig själv. Den senaste tiden har det resulterat i en schlagerlåt och ett körarrangemang. Inte illa pinkat.

Första dagen på Sportmagasinet är avklarad. Tempot är lägre än under utbildningsdagarna och lägre än i nyhetsredigeringssvängen, men det är också långt till lämning. Jag lär få revidera min tempouppfattning om två veckor.

Har suttit ner en hel vecka, först framför datorn på jobbet, sedan framför datorn hemma. Jag sover på sidan också, så att kroppen tynger ner axeln. Inte konstigt att jag är i behov av knådning.

Reflektion kolon: jag borde blogga oftare och i mindre portioner, så att allt inte kommer på en och samma gång. Men varje dag den här veckan har jag tänkt "ikväll ska jag blogga" och sedan bara inte orkat när jag kommit hem. Vimmelkantig är mitt mellannamn.

Mona Sahlin blev igår sossarnas första kvinnliga partiedare. Bra för partiet – och en upprättelse för Mona efter petningen till Perssons förmån. Så vänster som jag är så håller jag ändå med om att sossarnas fokus hamnat fel. Klart som fan att vi ska få fram jobb först och främst – och bråka om ersättningsnivåer för a-kassan i andra hand. S måste bli mer verklighetsanknutet. Det tror jag att Mona, högerfalang eller inte, kan uppnå. Hon kan mycket väl bli "världens mest jämställda lands" första kvinnliga statsminister 2010.

För övrigt är Timrå utslaget ur hockeyslutspelet – i sudden death. Mitt höga blodtryck och skakiga hjärta får därmed ofrivilligt sommarlov. Det är bara att önska Modo lycka till mot lagen söderifrån.

Jag tröstar mig med familjen Fisher.

"Just a mortal with potential of a superman"

Okej, en schlagersammanfattning, i backspegeln, med låtarna repeterade i iPoden i två veckor:

• Rätt låt vann. Ola Salo är en överlägsen sångare, låtskrivare och scenperson. Jag är lika imponerad av honom som alltid. I denna tid av personkult borde The Ark ha en god chans på Eurovisionstiteln. Och det är snyggt om kaxighet vinner. Just i den här fallet, i alla fall.

• Balladerna är tillbaka på bred front. Kan det vara så att balladidealet har tagit steget bort från nittiotalets fjanterier ("Se på mig", "I morgon är en annan dag") bleknar till förmån för det aningen mer pampiga åttiotalsstuket? Nu säger jag inte att dagens brudar spöar "Stad i ljus", men Sonja Aldén och Sarah Dawn Finer gjorde intryck på mig. Låtarna är riktigt bra, fläskiga ballader och Brommaskogarna har fått en släng av både "För att du finns" och "I remember love" under mina promenader på sistone. Radion, inte minst Lugna favoriter, lär spela båda ofta. Med rätta.

• Poppojkarna. Sebastian, Måns och Andreas Johnson slogs i viss mån om samma röster – heteroflickornas. Måns eurodiscotjafs avfärdar jag bestämt. Det är verkligen inte min kopp te, plastpojkar med plastlåtar. Peter Kvints låtar, däremot är jag rätt svag för. Förra årets "Sing for me" var stor favorit och borde piskat Carolas hallelujarumpa. Jag tyckte spontant att Sebastian levererade bäst. Jag är i och för sig rätt lättimpad när Idolfolk faktiskt kan sjunga och levererar på scen. "When the night comes falling" har dock en snygg vers (Kvints signum, lyssna bara på "Sing for me") och en refräng som sätter sig. Jag blir inte riktigt klok på "A little bit of love". Johnson är en riktigt bra artist, trygg i röst och framförande. Men låten är galet stulen och dessutom inte hälften så bra som förra årets. Om man ändå ska stjäla kan man väl stjäla från något ännu mer hittigt? Båda dessa låtar har ett litet problem: de är inte så schlagriga. Om Kvint fick in lite med melodifestival i sin retropop tror jag att vinstchanserna skulle öka dramatiskt.

• Föredettingarna. I min Qruiserdagbok skrev jag, efter första deltävlingen, att det var deprimerande att Anna Book och Tommy Nilsson inte bara vann, utan faktiskt var bäst i startfält ett. "Kidsen kan inte sjunga och har urusla låtar", skrev jag. Och det stämde då. Till finalen hade kidsen ryckt upp sig betydligt och sopade mattan med åttiotalsstjärnorna. Tack och lov.

• Felröstningarna. Kalla mig homopartisk, men jag tycker att Andreas Lundstedts dansanta "Move" borde ha slagit fler än två låtar i Book&Nilsson-tävlingen. Låten var i och för sig bara 500 röster ifrån Andersson&Gibsons plats i omgång två, men svenska folket, Elin Lantos falsksång och Britney-wannabeing? Samba sambero? Uno&Irmas tråkpop? Och After darks "(Åh) när ni tar saken i egna händer" är faktiskt en jävligt rolig låt. Snyggt hopvävt, med Bildoktorn, hemmafixarna och Frääääscht-Tina. Och alla dessa snygga ordvitseripassningar på Do it yourself-tema är mycket roliga. "Åh, när ni släpper lös er fantasi är det inget att skämas för, grannen gör nog likadant" – stiligt. Folk som blir upprörda borde ominstallera humordisken. Och Sebastian kunde ha fått några röster till, tycker jag. I och för sig är det ett sundhetstecken att Idol- och Let's dance-folkets upparbetade telefonröstningspublik inte lyckades knäcka The Ark. Rättvisa!

"Back, back, back"

I dag har jag bestämt mig för att återuppta bloggandet. Det behöver inte vara så märkligt och stort varenda gång något ska publiceras. Med en bra mobiltjänst ska jag dessutom kunna blogga från tunnelbanan, där de goda idéerna oftast dyker upp.

Apropå bra tjänster har jag haft en dag av upptäckter på Versiontracker. Fynden inkluderar två menu bar-program, ett som håller koll på eventuella nya mejl på Gmail och ett som matar ut valfri enhet ur datorn utan att jag behöver gå via Finder. Dagens kap är nog ändå SizzlingKeys, som gör att jag kan byta låt, se låtinformation eller pausa iTunes utan att behöva tabba dit först. Jag har längtat efter ett sånt program. Kortkommandon är bland det bästa jag vet. Och folk som skriver små och smarta program för Mac OS X är mina hjältar.

Och jag förstår vad du tänker: "Vad är det för mening med att återuppta bloggandet om inläggen ska vara så här?". Det finns två svar på det; 1. Det här är sånt som jag skulle vilja läsa en blogg om - smidiga lösningar för en allt mer datoriserad vardag. 2. Nästa gång bloggar jag om Ola Salo.